Bläääää, vad denna blogg är tråkig, trist, kräkmedel, sömnpilla osv. Fattar inte vem den här personen är som skriver denna blogg. Inte är det jag. En trist korrekt HUMORLÖS människa som inte vågar bjuda på sig själv det minsta! Det är bra att blogga för man lär känna sig själv, jag kommer till insikt i hur hämmad jag är. Och det är inte bara här utan i mitt liv, jag tror inte på mig själv! Jag är egentligen en knasig, virrig, galen, rolig(enl mig själv iaf), passionerad människa, vart har denna tagit vägen?
Det som för mig gör en blogg intressant är när innehavaren bjuder på sig själv, både det tillrättalagda och det vardagliga, både det fula och det fina. Det som håller kvar mig, är personliga berättelser och bilder på framförallt hemmet men även på innehavaren själv och ev dennes familj, då känner jag att jag lär känna personen lite mer och allt knyts ihop. Men jag är så jävla feg att jag inte vågar visa mig själv på bild, knappt ens mitt hem. Vad är det då för mening? Vågar knappt ens svära eller uttrycka mig som jag i verkligheten gör!
Det finns en tjänst för mig att söka där jag jobbar nu, det är bara ett vikariat men nästan exakt den tiden innan jag ska ha bebisen, jag har flera ggr pratat med chefen, om annat och inte vågat tillkännage mitt intresse. Detta hade varit mitt drömjobb, exakt detta jag utbildade mig för, men jag känner mig inte värd, inte ens att söka. Fegis fegis fegis!!!!!!!!!
Men jag vet vad detta beror på, dels har jag blivit utsatt för brottslighet via internet som inkräktat gravt i mitt privatliv plus att den där personen som jag egentligen är inte har tagits emot så väl alla gånger och jag har fallit in i någon anpassad mall som accepteras men som troligen samtidigt uppfattas som ganska obekväm och såklart hämmad-
-för det är inte den jag är!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Din blogg är inte alls kräkmedel!!!! Jag måste protestera!!!! Du är gravid kom ihåg det! Då blir man labil och tvekar på en massa saker!!! Men vad det där jobbet anbelangar tycker jag du ska go for it! Trist att du råkat ut för brottslighet via internet! Det där med att inte tas emot för den man är känner jag igen. Det finns så mycket mallar för hur man ska vara och jag känner ALDRIG att jag passar in i verkliga livet. Okej, jo, ibland, som mamma och fru, men i livet bland andra föräldrar, på jobb osv då känner jag mig som apan i bur som alla glor på och skrattar åt men aldrig släpper in. Typ. För jag orkar inte spela med i spelet som pågår i världen. Jag orkar inte surra om middagar och kläder och träningar och skvaller och allt som en del ägnar stor energi åt. Jag ORKAR inte passa in. Jag söker och söker och söker efter fränder och hittar kanske någon då och då. På nätet har jag hittat några och de är mig guld värda. En finns förresten nära dig utanför Ljungbyhed, världens pärla till människa som vågar vara sig själv. För mig har bloggen öppnat världen. Jag vågar vara mig själv där. Svårt blir det BARA när någon av de där som jag har svårt att passa ihop med i verkliga livet hittar min blogg. Då skaver det på nåt sätt. Men sen säger de ofta att det är så härligt att lära känna mig som jag verkligen är och de accepterar mig oftast och då blir jag så fruktansvärt lycklig liksom. Äh, jag vet inte vart jag vill komma egentligen. Jo, kanske att bloggandet på nåt sätt hjälpt mig att bli ärligare med mig själv och vad jag tycker och tänker. Den har styrt upp mig för att jag hinner tänka och reflektera innan jag talar. Något som är svårare i verkliga livet. Då ramlar det fler grodor ur munnen för att man inte hinner väga på gudlvåg...Jag hoppas att du också ska finna en väg att använda bloggen på ett konstruktivt sätt för det är ett härligt verktyg när man lärt känna det! Kramar!
SvaraRaderaTack för ditt fina inlägg! Det ger perspektiv. Det är precis så jag är, jag är för ärlig mot mig själv för att förställa mig och passa in men sen har jag ju ändå anpassat mig efter det, hämmat mig själv med resultatet att jag inte ens är annorlunda utan mer konstig i andras ögon. Känns skönt att även du upplever detta för du är ju verkligen accepterad och beundrad för att du är just som du är. Nyckeln är väl som du säger att man får söka och söka efter likasinnade och strunta i att försöka passa in i alla sammanhang. Så många gånger har jag träffat bekanta och mått dåligt efteråt pga av att jag inte alls passar in eller delar deras åsikter. Hoppas att min blogg också kan komma att bli ett medel för mig att våga vara mig själv och framförallt våga hitta mig själv! TACK OCH KRAM!
SvaraRaderaÅh, jag kände att jag ville säga en väldans massa saker när jag läste det här inlägget, men Persilja har redan sagt allt och lite till. Klok kvinna! :-)
SvaraRaderaPS. Vad mysigt med bebis...vill också ha en till! Eller två...eller tre....;)